Det var en krispig höstdag på Svensson Ranch, där dagen hade gått åt till att kratta löv, rykta hästar, och få in den där speciella Halloween-stämningen. Klockan närmade sig kväll, och mörkret började smyga sig på medan personal och ryttare sakta började avrunda sina sysslor. Men just denna kväll låg en ovanlig tystnad över gården, som om något osynligt iakttog varje rörelse från skuggorna.
Skogen som sträcker sig från baksidan av Svensson Ranch var i vanliga fall fridfull, men nu, insvept i en dimma som steg upp från marken, verkade den nästan levande. Strax bortom skogsbrynet, där de äldsta träden står som soldater runt Ärja Kyrkoruin, började något blekt och spöklikt skymtas mellan trädstammarna. Snart stod hon där, stilla och tyst som en skugga: en häst, omgiven av en svag, kallt skimrande ljuskrets.
Flera samlades vid staketet, helt trollbundna. ”Är det… Moon?” viskade någon i mängden, nästan rädd att bryta förtrollningen. Alla på Svensson Ranch hade hört historien om Moon, den mörka travaren som försvann från gården för över femtio år sedan, försvunnen en kall höstnatt precis som denna. Många hade trott att hon fallit offer för skogens vildmark, medan andra hävdade att hon var fångad mellan världar, dömd att irra i Ärja-skogen i all evighet.
Någon sprang iväg och hämtade en grimma och en näve morötter i ett försök att locka in henne. ”Moon!” ropade de försiktigt, och när de närmade sig hördes det dova ljudet av löv som prasslade under deras fötter. Men när grimman höjdes mot hennes spöklika hals, vände Moon hastigt på huvudet och hennes ögon blixtrade till som is. Dimman tycktes dra sig runt henne, som om den försökte skydda henne från de levandes värld, och inom ett ögonblick smälte hon in i skogen, försvann tillbaka in bland de uråldriga träden.
Ryttarna stod kvar i tystnad och såg på där hon försvunnit, andfådda som om de nyss bevittnat något större än verkligheten. En vindil kom från Ärja Kyrkoruin och ristade i de närliggande träden, och några svor att de hört ett mjukt gnäggande långt borta i skogens djup, som ett eko från en annan tid.
När dimman sakta lättade, samlades ryttarna i stallet för att dela sina upplevelser, men ingen kunde riktigt sätta ord på vad de hade sett. De flesta var eniga om att det var Moon de hade sett, att hon kommit tillbaka för att se till gården och alla dess invånare, precis som hon gjorde för femtio år sedan. De äldre ryttarna berättade för de yngre om runstenen vid Ärja Kyrkoruin och de urgamla vikingagravarna på berget intill – platser där berättelser och minnen fortfarande lever, där de döda aldrig riktigt lämnat oss.
Så varje år sedan dess, när Halloween-natten närmar sig och dimman rullar in från skogen, berättas legenden om Moon, den spöklika travaren som vakar över Svensson Ranch. Och när natten är som mörkast, viskar vinden om en häst som galopperar genom skogen, genom tidens lager, för evigt bunden till marken där hon en gång hörde hemma.
Ha en fin Halloween!
Ps. Hästen på bilden är travstoet Luna Face e.Viking Kronos. Hon är till salu om du vill ha en alldeles egen ”spökhäst”!